Men även den så kallade Tea Party-rörelsen gav en officiell kommentar genom sin företrädare Michele Bachmann. Det är nytt för i år och har fått stor uppmärksamhet i amerikanska medier.

Vad är då Tea Party-rörelsen? Det tvistar ibland även anhängarna om. Men i korthet är det en populistisk strömning inom det republikanska partiet som hämtar inspiration från den så kallade tebjudningen i Boston 1773, då ett 50-tal Bostonbor vräkte en last med te överbord i protest mot brittiska skatter. Den amerikanska sinnebilden för ett berättigat folkligt motstånd mot överhetens pålagor.

Dagens Tea Party-rörelse protesterar mot den kostsamma sjukvårdsreform som Obama har drivit igenom. Och mot de miljarder i bankstöd och stimulansmedel som han har pumpat in i ekonomin efter finanskrisen. Hjärtat i rörelsen är ett slags bokstavstro på den amerikanska konstitutionen.

Agendan är klassisk för den amerikanska högern; sänk skatterna, minska den federala statens omfång och dunka konstitutionen i huvudet på dem som tycker annorlunda. Men Tea Party-rörelsen har gjutit nytt liv i en försvagad republikansk väljarkår genom att spela på vreden över att bankdirektörer ”går fria” medan ”vanligt folk” får betala notan för finanskrisen. Den förenklar USA:s svaga ekonomiska utveckling och det växande budgetunderskottet till att handla om ”socialism” och vidlyftiga statliga utgifter för ditt och datt.

Michele Bachmanns tal är ett tecken i tiden. Republikanerna vann majoritet i representanthuset i mellanårsvalen i november förra året. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna är anhängare av Tea Party-rörelsen och opinionsundersökningar visar att förvånansvärt många väljare sympatiserar med rörelsens förenklade resonemang.

Mycket talar för att Republikanerna vill spela dubbla roller på väg mot nästa presidentval. Partiet kan inte helt blockera samarbete med Obama och Demokraterna. Republikanerna har ett guldläge att tvinga fram kompromisser som också kan bli vettig politik. Ett ansvarsfullt agerande kan ge många pluspoäng hos sansade mittenväljare. Samtidigt kan Tea Party-rörelsen – likt ett missnöjesparti inom partiet – högljutt kritisera allt Obamaregimen tar sig för.

De flesta har noterat det men ingen tycks inse vidden av det:

Libanons regering håller på att tas över av en terrororganisation.

Hizbollah, Guds parti, står redo att ta klivet från att vara en stat i staten till att bli staten. Och förvandla Libanon till en iransk satellit.

Först fällde Hizbollah den libanesiska regeringen genom att låta sina ministrar avgå.

Orsaken var att premiärminister Saad al-Hariri vägrade ta avstånd från den FN-tribunal som inom kort väntas väcka åtal mot flera Hizbollahmedlemmar för inblandning i mordet 2005 på landets förre premiärminister Rafiq al-Hariri.

Saad al-Hariri, ledare för den västvänliga och av Saudiarabien uppbackade 14 mars-rörelsen, kunde inte acceptera att hans fars mördare skulle gå fria.

I veckan nominerades istället miljardären Najib Mikati, god vän med Syriens diktator Bashar al-Assad, till premiärminister. Mikati fick stöd av 65 ledamöter av 128 i Libanons parlament, tack vare att druserna, ledda av Walid Jumblatt, bytt sida och sällat sig till Hizbollahlägret. Ett sidbyte föranlett av en kylig maktkalkyl och – förmodligen – omtanke om den personliga säkerheten.

I Libanon har den som sätter käppar i hjulet för Hizbollah och rörelsens uppbackare Syrien och Iran en tendens att gå en plötslig och våldsam död till mötes.

Enligt en komplicerad maktdelningsprincip avsedd att hålla samman det etniskt och religiöst splittrade landet skall presidenten i Libanon vara kristen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.

Nomineringen av Mikati innebär att det shiamuslimska Gudspartiet avgör vilken sunnimuslim som blir premiärminister. Hizbollahledaren Hassan Nasrallah, inte vald av någon, har i praktiken sista ordet i Libanon.

Schackbrädet har kastats över ända.

För Hizbollah vill till varje pris stoppa FN-tribunalen. Om det slås fast att Hizbollah mördat sunnimuslimernas politiske ledare, den man som mer än någon annan kom att symbolisera Libanons återuppbyggnad efter det för­ödande, femton år långa inbördeskriget, blir konsekvenserna svår­överskådliga.

Ingen har något att vinna på ett nytt inbördeskrig och med tanke på Hizbollahs överlägsna styrka förefaller en sådan utveckling inte heller trolig.

Men libanesernas bild av Hizbollah lär förändras. Gudspartiet vill uppfattas som garanten för landets självständighet, en självuppoffrande motståndsrörelse som är Libanons – hela Libanons – enda verkliga skydd mot hotet från USA-imperialismen och ärkefienden Israel.

Utvecklingen i Egypten och Tunisien har en given plats på agendan när EU:s utrikesministrar träffas idag. Det finns en befogad oro för vad som komma skall, i synnerhet i Egypten, som har en ledande roll i regionen.

I Kairo och andra egyptiska städer tågade demonstranter igår för sjätte dagen i rad. De lät sig inte skrämmas av militärens stridsvagnar och stridsflyg. Talkörer fortsatte högljutt att kräva president Hosni Mubaraks avgång och reformer som ger frihet och demokrati.

Men vem skall leverera?

”Mubarak har krossat allt motstånd i så många år att det inte finns någon att samlas kring”, påpekade en egyptisk student för TT:s utsände.

Det är en god beskrivning av läget. En möjlig samlande gestalt är visserligen Mohamed ElBaradei – tidigare chef för FN-organet IAEA – som har återvänt till Egypten. Men bland de bäst förberedda för ett maktskifte märks även islamiströrelsen Muslimska brödraskapet, som nu kräver att en övergångsregering skall besluta om fria val.

Också i Tunisien kliver islamisterna fram.

Tusentals tunisier hyllade på söndagen islamistledaren Rached Ghannouchi när han återvände till Tunisien efter tjugo år i exil.

Mitt i hoppet om en demokratisk vår i arabvärlden tränger sig otäcka tankar på: Stärks islamismen i EU:s närmaste grannskap? Väntar en repris av hur mullorna gjorde islamisk revolution av den folkliga resningen i Iran 1979? Eller av hur Islamiska räddningsfrontens valseger i Algeriet 1991 ledde till militärkupp och åratal av stegrat våld?

Frågorna blir inte mindre brännande av Egyptens världspolitiska roll. Landet slöt ett fredsavtal med Israel 1979 och är nära allierat till USA. Islamistiskt styre i Egypten skulle väsentligt kunna ändra säkerhetsläget i regionen till det sämre. Israeliska medier domineras, förståeligt nog, helt av utvecklingen i grannlandet.

Svenska utrikesdepartementet ser nu läget i Egypten som så oroligt att det avråds från resor till hela landet. I bästa fall är kaoset just den omvälvning som behövs för att Mubarak skall släppa sitt enväldiga grepp om makten. Klart är bara det som tidigare brittiske premiärministern Tony Blair påpekar för BBC:

”Det finns element som kommer att försöka utnyttja situationen.”

Blair, som nu är sändebud i Mellanöstern för EU, FN, USA och Ryssland, varnar för ett maktvakuum där allt kan hända. Fast som han betonar måste omvärlden naturligtvis stöda kraven på politisk frihet ändå.

Det brukar vara de uppkavlade ärmarnas tid när politiken drar igång med det nya året efter ett val. De första hundra dagarna för den nya riksdagen är över, alla nya ledamöter skall ha lärt sig rutinerna, de nya ministrarna har blivit varma i kläderna och jullovet är slut.

Det är nu debatten kring politikens innehåll skall föras. Det är nu åsikter skall brytas mot åsikter. Det är nu reformerna skall komma igång. Men hur ser det ut?

Partiledardebatten förra veckan blev en fingervisning.

Landsfaderligt – och lite lojt och tjatigt – öppnade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) med att det går bra för Sverige. Hört det förr?

Så gick Mona Sahlin (S) ut i sin sista partiledardebatt med löftet ”jag tänker opponera idag, för att jag vet att Sverige kan så mycket bättre”.

Bättre sent än aldrig. Fast sedan blev det bara kramkalas.

Debatten bekräftade att oppositionen är slagen i spillror.

Jakten på nya partiledare slukar ener gi och den svenska politiska debatten handlar mest om vem som skall axla S-manteln – trots att S inte längre är det största partiet, trots att S inte regerar, trots att partiet för länge sedan tappade det politiska initiativet.

Under tiden ligger MP och V lågt och det fjärde oppositionspartiet, SD, går inte riktigt att ta på allvar:

Partiet stormade in i riksdagen, men har inte åstadkommit något i sin enda fråga, invandringen. Jo, en sak: i onsdags debatterade riksdagen våldsbejakande extremism. Eller islamistisk extremism, som initiativtagaren Jimmie Åkesson ville ha det till; han ser extremismen till vänster bland de autonoma och till höger i vit makt-miljö som något väsensskilt från islamistisk extremism.

Så riksdagsåret började för all del historiskt, med ett parti som i talarstolen pekade ut en hel grupp människor som potentiella terrorister. Men nytänkande var det inte, snarare anades historiens bruna vingslag.

Mätning efter mätning visar att ett parti dominerar. Moderaterna har stigit från 15,3 procent i valet 2002 och 30,1 procent i valet 2010 till 33,9 procent i senaste Sifomätningen. FP ligger där på 7,1 procent, C på 4,7 procent och KD på 4,4 procent.

Sälj statens ägarandelar i Nordea, SBAB och TeliaSonera och dela ut pengarna till svenska folket.

Om finansmarknadsminister Peter Normans (M) bedömning att detta skulle inbringa staten i runda slängar 100 miljarder kronor är korrekt, blir det ungefär 10 000 kronor per invånare.

”En grundplåt med egna kronor skulle öka frihetsgraderna för gemene man på oanade vis”, skrev Sofia Nerbrand, ordförande i Bertil Ohlininstitutet och tidigare chefredaktör på liberala samhällsmagasinet Neo, i gårdagens Svenska Dagbladet.

Nerbrand är inte den enda och inte den första som slagits av tanken. Och det finns definitivt inga hållbara skäl för att svenska folket via staten sitter som delägare i banker, låneinstitut och teleoperatörer.

Men det finns en ännu mera lysande idé om hur pengarna från en försäljning kan komma till nytta:

Använd miljarderna för att finansiera välbehövliga satsningar på infrastruktur.

Nerbrand ser framför sig hur tusenlapparna i handen innebär ökad ekonomisk trygghet som får människor att våga starta eget eller att utbilda sig. Eller helt enkelt ger den som så önskar möjlighet att arbeta mindre under en period.

Allt det där är fullt möjligt och alldeles utmärkt. Men ganska många miljarder kommer med stor sannolikhet att användas för ökad privat konsumtion och leda till en köpfest som eldar på inflationen.

Det är inte önskvärt.

Regeringen har tänkt sig att använda pengarna från försäljningen av statliga företag till att minska statens skulder. Men den svenska statsskulden på drygt 1 100 miljarder kronor är inte exceptionellt stor, i slutet av förra året motsvarade den cirka 35 procent av BNP, bruttonationalprodukten.

Då ger situationen på arbetsmarknaden större anledning till oro. Svensk ekonomi går lysande just nu men trots detta var 407 000 personer arbetslösa eller deltog i program med aktivitetsstöd i december 2010. Det motsvarar 8,5 procent av arbetskraften.

Att få fler i arbete måste prioriteras. Då är det bra om infrastruktursatsningar kan tidigareläggas.